Race Report - del 2
Då var det dags att sammanfatta själva tävlingsdelen av Ironman Jönköping 70.3. Första startskottet small 08:55 och då gav sig de professionella herrarna iväg. Själv drog jag på mig våtdräkten vid kl 8:40 och gick sedan och ställde mig med den delen av deltagarna som trodde de skulle simma på 42 minuter. Träffade nästan direkt Emil Borgman och vi kunde småsnacka under tiden vi rörde oss framåt mot start. Detta gjorde att nervositeten släppte en del och det kändes skönt. När de professionella herrarna och damerna gett sig iväg släpptes resterande i vattnet fyra och fyra med fyra sekunders mellanrum. Ungefär samtidigt som de första herrarna kom upp ur vattnet var det dags för mig att hoppa i. Jag och Emil kramade om varandra och önskade "lycka till" innan vi slängde oss ut i Munksjön bredvid varandra.
Starten på simningen
Tävlingen är igång!
Simbanan var "enkel" och bestod av ca 900 meter simning rakt ut i Munksjön, ca 100 meter efter en vänstersväng och sedan tillbaka 900 meter. Det var ganska trångt inledningsvis och jag simmade in i ett par andra deltagare innan det släppte lite och jag kunde sträcka ut simtagen. Strax innan vändningen dunkade jag handen rakt i skrevet på en annan och den stackars tjejen blev nog lika chockad som jag av händelsen. Jag unnande mig att be om ursäkt innan jag simmade resten av banan utan större incidenter. Jag simmade på 42 minuter, tre minuter snabbare än jag trodde!
Många tycker simningen är den delen av en Ironman som är jobbigast att ta sig igenom och visst kan det vara lite obehagligt när någon pillar dig på fötterna när du tar dig fram men jag älskar att vara i vattnet!
Vägen till första växlingen var ganska lång, drygt 600 meter och med mitt knä kunde jag bara gå. Bestämde mig tidigt för att byta om till cykelkläder och totalt tog hela bytet 14:45 (hade beräknat 15 min). Sen var det dags för 91 km härlig cykling!
På väg ut till cyklingen
De första 20 kilometerna var i princip en enda lång uppförsbacke men jag tog det lugnt och fokuserade på att hålla en hög kadens och njuta av allt folk som stod längs banan och hejade. Att vara så tung som jag är gör cyklingen extra jobbig när det är mycket uppför men samtidigt kör jag snabbare nerför och tog mig förbi många då. Jag försökte verkligen njuta av den vackra cykelbanan och vinka lite till publiken när de hejade på mig. Varför pressa sig själv med huvudet ner i asflaten och kanske tjäna några minuter? Jag har tränat ett helt år för detta och då vill jag verkligen uppelva loppet på bästa möjliga sätt! Vill dock poängtera att jag satsade hårt på cyklingen och pressade mig hårt. Jag var rejält stum i benen när det var dags att kliva av cykeln men hade fått njuta av den småländska landsbyggden men små röda stugor vid sjöar och härlig lövskog.
Cyklingen kunde dock slutat illa efter bara några kilometer när en bilist fullständigt struntar i funktionärernas röda flaggor och kör rakt ut i banan trots att de står och bankar med flaggorna på bilen. Jag och några andra fick bromsa hårt och svänga runt bilen.
Stum i benen men ändå glad att vara klar med cyklingen
Andra bytet, från cyklingen till löpningen, gick betydligt snabbare än första och jag var iväg efter ca fem minuter. Nu väntade 21 km gång och jag visste att det skulle bli jobbigt, främst mentalt. Jag har inte vågat gå ens i träning och gissade att det skulle bli ett och annat skoskav. Löpningen (jag tänker kalla det så även om jag gick) var tre varv runt Munksjön som vi simmade i på morgonen. Nu var klockan ca 13:30 och det var ganska varmt när jag gav mig iväg. Det var mycket folk under första delen av banan och jag ville inget hellre än att börja jogga men visste om att jag då kunde riskera att få kasta in handduken helt. Jag hade simmat och cyklat igen en del tid och enligt mina beräkningar hade jag gott om tid att klara löpningen. Varje varv var ca 7 kilometer och efter första varvet började jag få skoskav under vänster trampdyna. När jag kom in för varvning efter första varvet hade jag tre timmar på mig att gå de två återstående varven. Jag visste då att jag skulle klara det rent tidsmässigt och det enda som kunde stoppa mig var att mitt knä skulle lägga av. Skoskaven blev allt värre och kom på flera ställen under de två återstående varven men det var inget som skulle kunna stoppa mig. På sista varvet var jag ganska ensam men det var en skön känsla att veta att varje steg jag tog var sista gången jag gick just där.
Första varvet på löpningen
En härlig kick att få ge Matheus en high-five!
Nästan två varv avklarade och inte lika rapp i steget
När jag kom in i centrum för sista gången började jag le lite smått för mig själv. Jag hade drygt 1000 meter kvar tills jag var i mål och jag skulle klara det! Trots mitt skadade knä hade jag tagit runt en hel Ironman 70.3! Jag unnade till och med mig själv att springa de sista 100 meterna och jag fick min tid på röda mattan och in i mål. Den bild jag sett framför mig så många gånger när träningen varit jobbig och då kännts tuff var nu verklighet. Jag var i mål!
Jag möttes av min magiska familj efter målgången och där fanns även våra underbara vänner Anna, Ola, Fred och Henry.
En magisk känsla att få den medaljen runt halsen
Det har nu gått tre veckor sedan Ironman 70.3 Jönköping och jag har under dessa veckor tagit semester från träningen. Cecilia ska göra Helsingborg Maraton i början av september och jag ska operera mitt knä den 31 augusti. Jag har nu kommit halvvägs på min satsning mot Ironman Kalmar 2018 och till hösten börjar jag träningen på allvar. Jag kommer även behöva lägga mer fokus vid kosten för att min kropp ska klara belastningen som krävs för att ta mig i mål i Kalmar.
Vi ses på gymmet, i bassängen, längs våra vägar och, förhoppningsvis även i löparspåren i höst!