Inne bra men ute bäst

Idag är det årets "kortaste" dag på året när solen gick upp klockan 08:32 och ner 15:27. Det blir sex timmar och 55 minuter ljus och därmed 17 timmar och fem minuter mörker. Detta påverkar oss alla och i mitt fall gör det att den mesta träningen sker inomhus eller ute i mörker. Inte så kul tycker jag. Jag älskar att få vara ute och detsamma gäller min träning, jag älskar att träna ute. Jag tar hellre på mig en pannlampa och ger mig ut på en löptur än ställer mig på ett löpband och finns det något härligare än att hoppa upp på karbonhästen och ge sig iväg en solig morgon kl 06:00 och cykla in i soluppgången eller ta sin mtb precis när vitsipporna slagit ut i full blom och kryssa fram på stigarna. Det är dessa bilder jag tänker på när jag sitter i förrådet, det är fyra-fem grader och jag har ett långpass framför mig. 
 
En helt underbar vårdag när vitsipporna slagit ut och det luktar vår!
 
 Det är lätt att motivera sig till långpass dagar som denna 
 
Det är av anledningar som ovan som jag, när tillfälle ges under helgerna, mer än gärna ger mig ut och cyklar oavsett väder och temperatur. Det blir några lager kläder men det glöms snabbt bort när däcken börjar rulla och naturen kommer nära. På en trainer i förrådet går det att kontrollera sin träning till 100 procent och få exakt det passet som är planerat med motstånd och kadens. Det är dock ingenting mot att få komma ut och verkligen se backarna framför sig eller flyga ner för en utförsbrant i 40-50 km/h. 
 
Inte lika "fint" som när allt blommar men ändå underbart
 
En "ofrivillig" paus när tre hästar ska upp för backen.
 
Trots ösregn så är det ändå härligt att va ute! 
 
Varje årstid har sin charm och jag gillar både hösten och vintern men när våren kommer och det blir ljusare på kvällarna, då är det dags att på allvar ge sig ut på vägarna. För som sagt, inne bra men ute bäst! 

Motivation

Vad är egentligen motivation och går det att påverka den? För mig finns det många olika sorters motivation och de hänger i mångt och mycket samman med Mazlovs behovstrappa. Det är svårt att tänka på nästa cykelpass när vinterkräksjukan har greppat tag i en, då är det överlevnad som gäller, i alla fall för min del. 
 
 
I det samhälle vi lever i idag lever många av oss i de översta stegen och min Ironmansatsning handlar till stora delar om självförverkligande. Det svåra kan vara att hitta motivation i vardagen, motivation att gå upp klockan 05:00 för att hinna med de inplanerade cykelintervallerna innan jobbet eller motivation att sätta sig i bilen och köra 18-20 km enkel resa till Bromölla kl 20:30 för att simträna. I dessa fall jobbar jag mycket med målbilder. Jag är "bra" på att dagdrömma och har inga problem att se mig själv stå på startlinjen med våtdräkten på. Jag tänker mycket på hur jag vill känna i kroppen då och det kan lätt bli att tankarna handlar om: kommer jag orka, kommer det blåsa stora vågor, kommer jag hinna klart innan de drar repet osv. Dessa tankar är säkerligen helt normala och av erfarenhet vet jag att ju mer jag tränar på något, desto tryggare blir jag och desto mer kommer tankar som: jag står på startlinjen med ett leende på läpparna, jag suger in omgivningen minuterna innan start och jag kan även se mig ta rygg på en annan simmare och sedan bara flyta in i rytmen och glida fram i vattnet. 
 
Jag kan även motiveras av andras framgång. Nu när vinterstudion dragit igång kan jag få en rejäl kick av att se Halfvarsson, Hellner och Nilsson tömma sina kroppar helt och hållet. Helst sitter jag på cykeln samtidigt som de tävlar, då känns det som jag kan cykla hur länge som helst! 
 
 
Den största motivationen kommer dock från familjen och möjligheten att få leva x antal år tillsammans med dem. Min övervikt är ett av få mål jag inte lyckats övervinna och med denna satsning mot Ironman är mitt största mål och min största motivation att få en sundare kropp som orkar bära mig i många år framöver tillsammans med dessa två!