Nedräkningen har börjat!

Idag (lördag) om två veckor gissar jag att kommer ha fjärilar i magen, stirra omkring på på ett av First Hotels rum i Jönköping med min simgrejer samtidigt som jag försöker få i mig vätska. Det är alltså bara två veckor kvar till min första Ironmantävling någonsin och visst börjar det kännas att det närmar sig. Jag får dagligen mail från Ironman-organisationen med olika information och erbjudande inför Ironman Jönköping 70.3. Bland annat har "Athlete Guide" kommit, en över 40 sidor lång instruktion som går igenom hur loppets olika delar går till, vad du kan förvänta dig för hjälp längs banan samt att du, bland annat, blir diskvalificerad om du knäpper upp cykeltröjan längre än till bröstbenet... 
 
Simningen och cyklingen går bra och jag håller på att slipa på formen. Idag var jag, tillsammans med Mikko som också ska göra Ironman Jönköping, ute på en 122 km lång runda på cyklarna. Motvinden ner till Åhus var rejält påtaglig men gav en härlig skjuts i ryggen på vägen hem. Syftet med dagens pass var att få många timmar i sadeln och vi tog oss runt i "snacktempo" (25.1 km/h). En frukostpaus på Statoil i Åhus med lite värmande kaffe hann vi med innan vi satte av igen och tog en liten extrarunda om Pukavik innan vi vände hemåt. Jag känner mig trygg med cyklingen även om nästan 900 höjdmeter ska jobbas igenom. Får tänka på att om det går uppåt så måste det även gå nedåt någon gång. 
 
Dagens runda
 
Lite kaffe och fralla med dagens turkamrat Mikko Mallo
 
 Vi hann även med ett litet stopp vid stranden. Vattnet höll hela 11 grader enligt en tapper dam som badade
 På väg hemåt igen på de skånska vägarna. Inte mycket trafik på midsommardagens förmiddag...
 
Väl hemma var det dags för Cecilia att ge sig ut på ett två timmars löppass. När hon varit ute i dryga 15 minuter öppnade himmeln sig fullständigt och även om jag vet att hon sällan (ibland allt för sällan) viker ner sig, ringde telefonen och hon behövde bli hämtad efter ynka 4 km, helt genomblöt. Tråkigt när hon laddat för ett så pass långt pass!
 
Blöt men lika glad för det!
 
I veckan så ringde då äntligen ortopeden som tittat på mina röntgenbilder. Han konstaterade snabbt att det behövs en operation för att få ordning på mitt knä eftersom "den bakre delen av den inre menisken" inte såg frisk ut. Det fanns även broskskador på bilderna. Jag hoppas detta ska få ordning på mitt knä så jag i höst kan börja med min uppladdning inför Ironman Kalmar 2018. 
 
Imorgon (söndag) är planen ett längre simpass (3000-4000 m) i öppet vatten. Mitt största fokus nu är att lära mig simma rakt och därmed undvika en massa extra meter under simmomentet. Men först ska Cecilia få ett nytt försök med sitt löppass!
 
 

Simma i öppet vatten

Premiärturen med våtdräkt är avklarad och jag älskar det! Jag har varit ute på ett par rundor nu och gillar känslan av att ta sig fram i vatten samtidigt som jag (ibland iallafall) ser botten förändras under mig.
 
Som så mycket annat i min satsning mot Ironman Kalmar 2018 är simning i öppet vatten något nytt för mig. Tittar jag tillbaka på det senaste året har jag lärt mig massor om både träning och om mig själv och det är inom just simningen som jag gjort mest framsteg. 
 
Att simma i öppet vatten kan även vara lite skrämmande när vågorna sköljer över ditt huvud när du försöker andas och när det blir allt mörkare under dig. Märkte även att jag behöver jobba med att simma rakt. Var ute med två duktiga simmare och det gick lite sjö så vågorna gjorde sitt till men när vi summerade vår lilla runda hade jag simmat 1400 meter och de andra 1200 meter. Så pass bra simmare är jag inte så jag har "råd" att simma sick-sack under första tredjedelen av Ironman så det får bli fokus på navigation fram till nionde juli. 
 
Lite plaskande vid stranden blev det första gången jag var ute. 
 
Det sägs att en drake lyfter i motvind och stämmer det kommer allt gå bra i Jönköping. När jag för drygt två veckor sedan varit ute och gått drygt 10 km hittade jag en massa blodfläckar på golvet hemma. Upptäkte snart att det kom från min högra stortå och att min nagel satt löst. Dagarna gick och jag fick allt mer ont i tån. Efter en vecka fick jag åka till Valjehälsan och där konstaterades en infektion och jag fick med mig antibiotika hem. Kul... Smärtan i tån gjorde att promenader och cykling var uteslutet och simning fick jag hålla mig borta ifrån på grund av infektionen. En dryg vecka utan träning har nu gått och det känns frustrerande så nära inpå loppet. 
 
Den 25 maj (innan infektionen i tån hunnit kicka in...) var det dags för en träff med Ironteam 2017 i Karlskrona, ett gäng likasinnade som alla har Christian Malmström som coach. Dagen bestod av en och en halv timme simning med simcoach på morgonen, löpintervaller innan lunch och drygt tre timmar cykling på eftermiddagen. Förutom den roliga träningen (kunde tyvärr inte vara med på löpningen med mitt dåliga knä) så var det otroligt inspirerande att lyssna på de erfarna triatleterna som gjort flera lopp innan. Det är en rejäl blandning av personer som är med i gruppen, allt från gröngölingar som jag till de som laddade för EM i sommar.
Det jag tar med mig från dagen är främst:
 
# Det händer alltid något under loppet, stressa inte upp dig utan lös det efter bästa förmåga
# Alla får svackor under en Ironman
# Håll dig till planen även om du känner dig stark, det är en lååång dag
# Njut av varje sekund, bry dig inte om tider och annat, NJUT!
 
Många bra tekniktips!
 
Var några riktiga gazeller med i gruppen...
 
Glada miner efter 90 km på cykeln. 
 
Så var det den där knärapporten. I lördags var jag på magnetröntgen i Malmö och jag väntar nu på domen. Den får vi dock avhandla i nästa blogginlägg!